Bitter...

Ja...jag har tyvärr tillåtit mig själv att bli lite bitter igen! Det är förbannat surt att höra en liten nollåtta fjant sitta o gnälla över sitt jobb när jag tidigare under mycket kaotiska förhållanden haft samma tjänst. O det värsta är att när han 'satt ner foten' så fick han vad han ville. Varför har ledningen på detta företag fått slita sitt hår i alla år och aldrig fått gehör? Detta har spridit sig ner i leden och känslan av att aldrig vara tillräcklig, alltid vara 'the underdog', aldrig få slappna av... Nu är där mer personal än nånsin och det klankas på allt som varit kaos. Fan va tid jag spenderat innanför dom där väggarna! Slitit o slavat, fått skit men på nåt sätt bitit ihop.
Det gör mig så irriterad att vissa bara lyckas segla genom livet medans jag nu bara får sämre och sämre självförtroende och är så jäkla osäker på vilken väg jag ska gå. Jag vill träffa någon som verkligen inspirerar och kan få mig att behålla den där positiva inställningen i mer än bara några dagar!

Ledarskap

Vad är ledarskap? Vad är en ledare? Vem är ledare? *Suck* Jag har varit på en första träff på en kurs runt ledarskap och produktproduktion. Trots att vi diskuterat dessa frågor om o om så vet jag inte. Om jag visste skulle jag nog inte ifrågasätta mig själv så mycket. De senaste veckorna har jag drömt om ett jobb som jag sökt. Jag kom igenom första intervjun smidigt som bara den - var den första som intervjuades och gled igenom till nästa utan att behöva vänta på samtal. Andra intervjun var lite nervös men gick också väldigt bra och jag hade en bra känsla i magen. Jag valdes ut att åka till huvudkontoret i Stockholm och var alltså med i slutgallringen. Det mötet kändes inte lika självklart och jag började i och med det ifråga mig själv, mina svar och om jag någonsin kommer passa in i någon organisation igen och i så fall i vilken roll. Jag kan inte ljuga om hur jag är, vad jag vill och hur jag tycker att en arbetsgrupp skall fungera.

Att vara en samspelt grupp hänger inte enbart på ledaren tycker jag - deltagarna kan inte tro att ledaren skall göra allt för dem, deltagande är lika viktigt! I de senaste rollerna har det funnits haltande deltagande... Jag är rädd för att gå in i en ledande befattning på grund av allt som hänt. Men det är klart man blir smickrad när omgivningen tycker att det är det perfekta jobbet för mig o att jag skulle klara det med glans. Jag har fått lite distans till sommarens krasch och lite jävlaranamma, eller tja..tills idag i alla fall. Nu är jag där igen och vill bara lägga av. Ledarskap är inte svart o vitt, jag tror inte det finns ett gyllene ord eller en stil, variant, kalla det vad du vill. Om du väljer att anställa någon utifrån de kvalitéer de besitter så försök inte förändra dem. Visst..putta i rätt riktning men man måste själv få slanten att ramla ner.

Vägen hit

Jag har tappat räkningen för längesen vilken dag i ordningen det är som jag har denna hemska huvudvärk! Det är fruktansvärt jobbigt att aldrig någon verkar ta det på allvar. Har varit hos läkaren flera gånger och sist fick jag åtminstone tabletter men de hjälper ju inte! Förra året gick jag igenom akupunktur 10ggr som hjälpte för stunden men inte långsiktigt.
Ät bättre! Tja - antagligen..o dricka mer vatten istället för kaffe.
Motionera! Hallå...räcker det inte att klättra 2-3 ggr i veckan, springa nån mil i veckan, cykla....
Sov tillräckligt! Däckar oftast innan elva och går upp halv sju. Det anses väl vara helt ok.
Stressa mindre! Ah...finns det en knapp man kan trycka på? Jaha nähe...inte det.. då får jag väl säga upp mig då.....

Så där är jag nu. Jag har väldigt tveksam till jobbet jag påbörjade i höstas och visste inte om det var min grej då det påminde mycket om det jag gjort innan som jag var ganska trött på. Men lönen var ok och jag var rädd för att gå på A-kassa för länge. Ganska snabbt fattade jag att det inte var min grej. Obefintliga marginaler, slutkörd personal, missnöjd personal, lågavlönad personal, okunniga arbetsledare, bristande kunskaper, dålig kommunikation m.m. Redan efter två månader letade jag efter nytt jobb lite sporadiskt men det är inte helt lätt att jonglera jobbsökande när man jobbar heltid och sitter på pyttelitet kontor. Huvudvärken kom på allvar i vintras och några gånger har jag helt enkelt inte orkat gå till jobbet. Det resulterar ju bara i att det blir ännu mer att göra när jag kommer dit. Flertalet gånger har jag varit på väg att säga upp mig och för två månaders sen gjorde jag slag i saken!
När man inte får gehör för förslag, när man framför brister i arbetsmiljö och får till svar att personalen bara utnyttjar situationen och är lata, när man känner att man aldrig kommer bli en i gänget då är det inte roligt längre. Då gav jag upp!

Strukturerad som jag är hade jag en bra plan på överlämning till min efterträdare men den gick i stöpet redan första veckan eftersom jag inte fått viktig info som påverkar upplärningstiden.  SLÄPP DET! Säger många, du ska där ifrån, får du inte den tid du behöver är det inte ditt fel. Igår tvingade jag mig upp med dundrande huvud och släpade mig iväg mot jobbet då hela dagen var packad med viktiga möten när min efterträdare skulle introduceras. Men...stackarn kom inte ....han hade lite ont i huvudet...stackars liten... Han hade fått nån barnbacill o skulle vara hemma fredag också. *Suck* Så efter att ha genomlidit gårdagen gjorde jag inte ens en tillstymmelse till ansträngning att gå till jobbet imorse. Jag håller på att släppa det....