Prioriteringar

Jag vet inte vart detta är på väg men eftersom jag går med gråten i halsen hela tiden så säger magkänslan att det inte är några rosa fluffiga moln som väntar.
Har ju hakat på den andra hälften som jobbar i annan stad och försöker själv hitta nåt. Vi har varit ett par i över ett år och jag har accepterat att han är sluten och inte gärna pratar, jag är ju lite likadan. När vi ändå pratat om sånt som trycker så har det gått bra. Först verkade det tillfälliga jobbet här inte bli så tillfälligt och nu när jag eventuellt har chans på ett fast jobb så säger han att han inte vet. Vad ska jag göra här om han drar? Det är definitivt inte här jag vill spendera resten av mitt liv.

Jag har nog börjat inse att han har andra prioriteringar... och tyvärr verkar jag vara ganska långt ner på listan. Att jag kommer efter barnen har jag tidigt fått lära mig men i vilken ordning jobb och barn kommer är högst oklart. Jag måste ta tag i ämnet 'vart ser du oss'. Jag är rädd för att han kommer få det till att det är bra som det är och om jag inte tycker det så tar han det. Hans liv rullar liksom på ändå (fast jag vet att han har inre strider). Trots det så tror jag han kanske tycker om mig mer än han vill erkänna för sig själv eftersom han gör mig delaktig i rätt många saker som vad jag tror är jobbiga för honom. Men vad vet jag....jag är bara en blond bimbo.

Jag vill inte fly! Jag orkar inte! Kanske kan det finnas glädjeämnen ute i världen men jag vet i tusan om de kommer göra mig lycklig. Kanske skulle jag våga utmana mig på sånt jag vill, högre toppar o brantare berg men...vad gör det när det ända man vill är att släppa taget och falla....

Bitter...

Ja...jag har tyvärr tillåtit mig själv att bli lite bitter igen! Det är förbannat surt att höra en liten nollåtta fjant sitta o gnälla över sitt jobb när jag tidigare under mycket kaotiska förhållanden haft samma tjänst. O det värsta är att när han 'satt ner foten' så fick han vad han ville. Varför har ledningen på detta företag fått slita sitt hår i alla år och aldrig fått gehör? Detta har spridit sig ner i leden och känslan av att aldrig vara tillräcklig, alltid vara 'the underdog', aldrig få slappna av... Nu är där mer personal än nånsin och det klankas på allt som varit kaos. Fan va tid jag spenderat innanför dom där väggarna! Slitit o slavat, fått skit men på nåt sätt bitit ihop.
Det gör mig så irriterad att vissa bara lyckas segla genom livet medans jag nu bara får sämre och sämre självförtroende och är så jäkla osäker på vilken väg jag ska gå. Jag vill träffa någon som verkligen inspirerar och kan få mig att behålla den där positiva inställningen i mer än bara några dagar!

Glädjetjut!

Vann precis! Vann en jättefin jacka från Haglöfs tackvare Addnature. Jag har suktat efter en riktig Gore tex jacka länge men insett att ekonomin till det inte finns. Men nu e jag stolt ägare av en ny Haglöfs Vassi som kostar ca 6000 i affär. Jag vill ge ifrån mig ett litet glädjetjut men då tror nog folk att jag e lite tokig så jag sitter o firar med en spiced pumpkin latte på starbucks istället. Grattis kram till mig själv!

Egoism..

Förra sommaren hade jag i stort sett bestämt mig.. inget mer misslyckat jävla internet dejtande. Det blev aldrig som man tänkt sig, jag uppfattades nog som stel, pryd, blyg eller klängig. Åt helvete med alla män! När mitt vikariat är slut så drar jag till alperna, fokus på mig och vad jag tycker är roligt. Men så letade jag efter någon att träna med under mina semesterdagar på ett träningsforum och....oj! Vilken hunk! Så var det inte alls tänkt. Nån slags attraktion fanns det märktes men inget hände. Sakta sakta samlade vi var o en på oss mod att pressa nästa möte till nåt annat: ett inomhus pass blev en after work öl (eller fem) blev en dag på stranden som följdes av middag and the rest is history.

Han har bagage och jag har på sätt o vis också mitt bagage. Mitt kommer dock inte i form av två andra individer som alltid sätts i första hand. Mitt bagage var år av besvikelser, taskigt självförtroende, stress och spiraler av negativt tänkande. Sen fanns det tolv små luddiga tassar med tre tillhörande svansar och nosar som visade sig bli ett stort problem.
Jag lade alperna på hyllan och tog ett jobb jag inte ville ha. Han blev dålig efter en tur i skogen och mina pälsbollar gjorde det hela värre. Men jag visade att jag var beredd att offra dem även om det var fruktansvärt jobbigt. Precis när jag gjort det börjar han veckopendla till annan ort. Vi fortsätter ses en gång i veckan, alltid med barnen. Tror vi fick en helg på hela våren själva.

Varje gång jag föreslår att vi skall göra nåt så är det -Ja men barnen... Vem lider mest jag eller han? Jag som offrar saker som är roliga för att vara med den jag tycker om eller han som alltid slits mellan två partier han tycker om? Jag skulle aldrig våga ifrågasätta någonting gällande dem för att det är bara att inse att jag alltid kommer komma i andra hand.
Det som kanske är ännu jobbigare är att han aldrig riktigt blev bra efter den där skogsturen. Eksem, utslag och kliande till förbannelse. Han är inte längre den där aktiva killen som jag hängde med förra sommaren. Jag tror jag kan räkna på två händer de antal gånger vi gjort nåt mer aktivt än gått upp i skogen med fika. Det här är grabben som sprang ultra lopp och multisportade.

Idag... kall men fin dag. Vi är i den där andra staden som nu blir mer som hemma. Vi är två som veckopendlar 'hem' på helgerna. Vi får i alla fall mer tid tillsammans än i våras. Denna helgen slapp vi köra hem och ta emot barn. En helg för oss själva! Planerad tur ut blir nu stoppad av det där jäääävla kliandet! Tanken på att ge mig iväg själv har funnits men detta skulle ju vara vår helg! Ska jag vara mer egoistisk o dra iväg och göra nåt o visa att jag inte alltid tänker dansa efter hans pipa eller tycka synd om honom som inte kan göra det han vill. Det måste vara hur jobbigt som helst o inte kunna sova ordentligt, klia sig i sömnen tills det blöder och inte ha något som lindrar. Inte kunna göra något aktivt för att svetten gör att det svider istället.

Jag känner ibland att jag borde var mer egoistisk i vårt förhållande för det är hela tiden jag som 'offrar' mig. Men vad blir resultatet av det?

Gratis wifi ett försäljningsknep

Efter en lyckad uppkoppling förra veckan återvände jag till ett av espresso house fik för att sitta o skriva en del då jag får mer inspiration o energi än att sitta hemma. Idag hittade jag en plats med eluttag (det e de små glädjeämnena i livet...) o tänkte att här blir jag ett tag.

Nu har jag suttit i nästan en timme o försökt koppla upp mig! Min dyra macka är uppäten, teet är kallt o jag har inte skrivit en rad. Energin jag letade efter har förbytts till huvudvärk och irritation. En tjej har försökt boota om det men det hjälper inte. Gggrrrrr!! Får ta en vända på stan o kolla in gymmen. Något blir det väl jag får pengar. Ska se om jag kan provträna lite innan.

Social missanpassning

Jag blev nästan rädd för mig själv i helgen när jag insåg att jag dömmer folk otroligt fort. Alltid har jag intalat mig själv att jag har så mycket tålamod och jag behandlar alla lika. Men....nä...så är det inte.

Det blev så otroligt påtagligt hur vissa människor bara inte har det där 'normala' sociala beteendet när det kom in en ny person i vår studiegrupp. Allt denne gjorde var bara så fel! O allt som kom ur munnen! T ex en övning vi skulle göra så gick vi en bit och sen ställde vi oss i gruppen...denne person gick 15 meter från gruppen o kollade på gräset o träden o... Jag har blivit rätt nära de andra deltagarna då vi har varit med längst och kan ha en ganska skämtsam jargong oss emellan utan att någon tar illa upp. Det var otroligt provocerande när jag och en annan står o 'skämtar' och jag blir anklagad för att kritisera den andra personen av denna nya människa. Vi kommer INTE dra jämnt och jag kan se hos de andra deltagarna att jag inte är ensam i att bli provocerad och störd i min kurs. Jag vill verkligen inte prata skit om någon eller låta mig brusa upp när jag vet att jag tillhör majoriteten av gruppen - jag vet bara inte hur jag ska lära mig ignorera utan att det märks.

Kursen handlar om ledarskap och företagande men jag vet vad jag kan och hur jag varit som ledare. Jag må inte varit perfekt men jag tänker inte låta denna människa gå in o kommentera. Hon kan leva i den fantasivärld hon satt o prata de om (helt of topic naturligtvis) så kan jag få jobba vidare på min affärsidé.

Sista dagen att söka till vårkurserna idag. Har nu sökt friluftskurser, foto och en kurs i improvisationsberättande. Får se vad det blir av det hele...

Entreprenörskap

Förra veckan var det starta eget dag och denna veckan eget företag mässa. Lite samma samma bland utställarna...hjälp med att starta, webside hjälp och bokföringsprogram. Ändå värt ett besök för mig för att få mer fart på tankarna o försöka fokusera.

Ironi..

En av de här människorna som tydligen lyckas ta sig fram på höga stolar trots att de inte är fullt kvalificerade har nu kommit och bett mig om hjälp. Vad är min hjälp värd tror ni?....En fika.
Ska jag vara en vän och dela med mig av min kunskap i hopp om att själv få in en fot? Eller ska jag hålla inne på fakta o hävda att det kostar?

Nederlag...eller?

Börjar sakta halka in i en sån där period där jag tvivlar på allt jag gör och vem jag är.

Förra veckans möte med hopp om jobb kändes skakigt o nervöst eftersom jag inte visste vad som förväntades men jag skulle få chans att eventuellt jobba med något jag tycker är roligt och utvecklande. Igår fick jag dock beskedet att de inte var intresserade. Ägaren trodde inte jag skulle vara självgående nog och han har inte tiden att lägga ner.

Detta sved!

Jag hör alltid hur driven jag är och o hur duktigt och kunnig.... Jag tycker själv att jag är driven och har mål sen känner jag att jag måste få information från de som sitter på den för att kunna gå vidare. I alla de jobb jag nu sökt får jag ibland höra att jag är överkvalificerad...en bekant som är rekryterare har flera gånger sagt -Nej nej det jobbet vill inte du ha! Skall han få bestämma vad jag vill? Och när jag söker tjänster som jag verkligen vill ha så är jag underkvalificerad. Vad tusan ska jag göra?

Jag är kritisk till alla coacher man erbjuds genom arbetsförmedlingen och rekryteringsfirmor. Vad leder detta egentligen till? Jag har blivit coachad i jobbet under en lång tid och själv gått en grundläggande utbildning så jag kommer vara väldigt kritisk om jag går med på något sådant. Där emot om jag lyckas få en duktig som kan sätta sig in i min ansökan på ett bra sätt och är intresserad av mig så kan det nog funka.

I tisdags var jag på en starta eget dag vilket igen satte igång drömmarna om något eget. Jag skall se till att börja jobba på en marknadsplan men jag tror att jag är väldigt kritisk till mig själv och kan behöva hitta folk omkring mig som peppar och stöttar istället för att bara säga att jag kommer få slita ihjäl mig. Jag skulle vilja hitta nåt unikt att distribuera men hur skall jag göra det genom att inte ha råd att ta mig nånvart. Skulle så gärna vilja åka på nån outdoor fackmässa eller liknande.

Har du nåt tips? Vad saknar du i vardagen eller när du skall ut i naturen? Har du sett/hört om något som inte finns att tillgå i Sverige?

Hell Yeah 2012

Titta vad roligt vi hade! Klart att man bokar in Aim i nästa års kalender. Förhoppningsvis blir det mix klassen  !

Fånga ögonblicket

När jag såg Espen Fadnes i filmen Sense of Flying blev jag helt mållös. Base har jag hört talas om men wingsuit var nytt och det kommer så mycket frågor! Hur vågar han? Hur funkar det? Hur fort går det? Är han ingen spärr?

Jag har haft massor av spärrar och ifrågasätter. I helgen var jag med som klätterelev på en kurs och utsatte mig för saker jag aldrig gjort för nåt år sen. Var kanske inte helt bekväm i att hänga två personer i en standplats mitt på en vägg medans man ordnade med firningsrepet. Men som instruktören sa...är det nån gång vi ska göra det så är det när en massa kunnigt folk är med.

Jag fångade ögonblicket när jag faktiskt vågade falla på en kamsäkring utan topprepsbackup. Säkringskompisen satt i standplats några meter under. Kanske inte att jämföra med att kasta sig ut för en klippa utan någonting i 200 km/tim men man måste väl börja nånstans.

Titta på nedan film och försök få känslan

Samspel i grupp

Sitter i en del av stan som är ganska främmande för mig men efter som stans (Sveriges ?) bästa klätterskomakare ligger här så försöker jag bekanta mig närmre med Majorna. Cafe Marmelad har meriter som 'Göteborgs bästa latte' och den är jag ju tvungen att testa även om jag försöker intala mig själv varje dag att jag ska sluta med kaffe.
Jag har hittat ett litet bord i ett hörn där jag tänkt plöja igenom boken 'Samspel i grupp' av Björn Nilsson. Men jag har snabbt lagt märke till en intressant blandning av människor här! En grupp av lite äldre rysktalande (?) damer som avnjuter en lunch, en grupp arbetslösa rockers som disskuterar musik o jobb, lattemorsor på uteserveringen och casualklädda medelålders män på väg mellan möten. O så jag... Arbetslös medelmåtta som vill ha en stark kreativ entreprenörsanda och ett klart utstakat mål.

Ledarskap och gruppformationer är intressant att studera. Jag märkte på kursen i helgen att jag håller tillbaka en del känslor och beteenden hos mig själv för att inte stöta mig med den lilla grupp det blev. Jag stör mig på detta beteende hos mig själv! Varför ska jag hålla tillbaka o 'anpassa' mig? Det fanns en annan deltagare som stack ut hela tiden och krävde en hel del luftrum. Att markera att man är en enstöring och inte bo med resten av gruppen tycker jag är ett märkligt beteende när man valt att gå en ledarskapskurs. Kanske kan jag få några handfasta råd i boken hur jag ska hantera detta.

Ledarskap

Vad är ledarskap? Vad är en ledare? Vem är ledare? *Suck* Jag har varit på en första träff på en kurs runt ledarskap och produktproduktion. Trots att vi diskuterat dessa frågor om o om så vet jag inte. Om jag visste skulle jag nog inte ifrågasätta mig själv så mycket. De senaste veckorna har jag drömt om ett jobb som jag sökt. Jag kom igenom första intervjun smidigt som bara den - var den första som intervjuades och gled igenom till nästa utan att behöva vänta på samtal. Andra intervjun var lite nervös men gick också väldigt bra och jag hade en bra känsla i magen. Jag valdes ut att åka till huvudkontoret i Stockholm och var alltså med i slutgallringen. Det mötet kändes inte lika självklart och jag började i och med det ifråga mig själv, mina svar och om jag någonsin kommer passa in i någon organisation igen och i så fall i vilken roll. Jag kan inte ljuga om hur jag är, vad jag vill och hur jag tycker att en arbetsgrupp skall fungera.

Att vara en samspelt grupp hänger inte enbart på ledaren tycker jag - deltagarna kan inte tro att ledaren skall göra allt för dem, deltagande är lika viktigt! I de senaste rollerna har det funnits haltande deltagande... Jag är rädd för att gå in i en ledande befattning på grund av allt som hänt. Men det är klart man blir smickrad när omgivningen tycker att det är det perfekta jobbet för mig o att jag skulle klara det med glans. Jag har fått lite distans till sommarens krasch och lite jävlaranamma, eller tja..tills idag i alla fall. Nu är jag där igen och vill bara lägga av. Ledarskap är inte svart o vitt, jag tror inte det finns ett gyllene ord eller en stil, variant, kalla det vad du vill. Om du väljer att anställa någon utifrån de kvalitéer de besitter så försök inte förändra dem. Visst..putta i rätt riktning men man måste själv få slanten att ramla ner.

Aim Challenge 2012

Förra veckan var relativt späckad så denna rapportering blir lite sen.

Kunde inte vara med i Lindvallen då semestrar var bokade etc men med skulle vi vara så det var bara att boka in oss i Hemsedal. Det tog ungefär 7 timmar att köra från Göteborg med några korta stopp. Jag hade skött stugbokningen och vi fick en jättegullig liten timmerstuga alldeles på andra sidan ån från skidcentrat.

Det studerades kartor från föregående år för fullt samt vandringskartor för att få en större blick över området. Vi hade läst att ena liften skulle vara öppen så att möjligheten att ta sig upp på fjället fanns var vi säkra på. Pasta laddade en sista måltid, monterade kartställ och nummerlappar innan vi la oss.
Vi vaknade till en fantastiskt fin morgon med frost i gräset! Det var svårt att klä sig då vi visste att det skulle bli betydligt varmare under dagen men vi båda hatar att frysa. Så jag drog på mig de långa löpartightsen med cykelbyxorna jag fått av J under (går det att cykla bekvämt så why not). Sen var det lager på lager av tunna tröjor och löparjackan ytterst o buffen under hjälmen.

 Hur man i fjällvärlden på en sträcka på ca 300 m lyckas träffa en flera cm stor glasbit är fortfarande en lite av en gåta för mig. Men på nåt sätt lyckades J.....tilläggas bör att vi inte ens kommit till starten. Många i min omgivning låter mig sällan få göra de där lite krångligare sakerna trots att jag vill lära mig. Det var nog tur att jag för nåt år sen gav mig fan på att byta cykelslangen själv...det fick ta den tid det ville. Nu slet jag av Js däck och var väldigt tacksam för min nya lilla väska under sadeln proppad med tillbehör. På med ny slang och börja pumpa!
Till start kom vi i tid och allt men pulsen hade gått upp regält av tanken att vi åkt så lång förgäves. Vi placerade mig och cyklarna ganska högt upp i backen som ledde mot liften och det var tid det bar av när J kom med kartan. Liften var inte igång så det bildades snabbt kö, många passade på att ta en kontroll som låg alldeles i närheten under tiden. Det betydde att jag traskade in i ett stort rör där det kom fjällvatten. 5 minuter in i tävlingen så var jag blöt om fötterna!

Blöt o skitig får man liksom räkna med. Ett o annat blåmärke också. Vi cyklade på i ganska bra tempo uppe på fjället vi missade vika av mot en kontroll vilket betydde en extra tur i uppförsbacke. Jag har märkt att jag har en ganska lång uppvärmningssträcka så jag flåsade som en galning när vi lämnade cyklarna vid vägen och skulle gå några hundra meter upp på en kulle. -Jag måste få ner min puls!
Mer äventyr involverande vatten, mossa o lera. Sen började en dryga 4 km vandring med cykel på en liten stig ner för berget. Stigen hade nog varit helt ok om det inte hade varit för en viss tidspress och cykeln! Det var rätt stenigt o lite småbrant på vissa ställen o det var inte riktigt att man kunde ta stöd på cykeln. Nåt enklare flakt parti försökte jag cykla lite men det gick inget vidare. Väl nere hade vi redan siktat in oss på en 15 poängare dit det var en bit o ta sig. Det var en vandring bland klippblock längs en å och väl framme var det ett klätter/via ferrata moment som jag tog. Van klättrare är jag men i cykelskor tappas all teknik bort!

Vi fortsatte plocka kontroller, inga var direkt svåra att hitta. Det var så många deltagare att det var lite lämmeltåg till kontrollerna. Vi ville inte uppleva samma sak som förra året med att vara för långt bort så vi vågade inte åka så långt bort på vägen utan gav oss iväg till Hemsedal centrum. Där väntade simning för J. Jag hade aldrig hoppat i där! Strömt som tusan och J sa att hon förfrös hjärnan. Vi kom i mål med gott om tid över och ska vi vara lite efterkloka hade vi hunnit med minst de två kontroller som låg nå km längre bort innan vi beslöt oss för att vända. Men poängen räckte till top 25 vilket vi var mycket nöjda med. Det var 70 startande damlag. Dock var det över 100 poäng till vinnarna, men ungefär 40 poäng till topp 10. Att vinna kanske inte riktigt är på kartan men jag vill bli betydligt bättre på att välja rätt väg och våga. Jag måste få ordning på mina knän så man orkar ge sig upp o springa på fjället och plocka poäng. Nästa år blir det kanske mix med M. Frågan är om vi kommer prata med varandra när vi kommer i mål Mr Ånglok har ju liiiite bättre kondis och förutsättningar än mig.

Hur som helst är Aim Challenge något av det roligaste jag har gjort och jag hoppas kunna vara med många gånger framöver! HELL YEAH!

Natural Horsemanship

Sitter faktiskt med tårar i ögonen och tittar på filmen 'Buck' som går på SVT 1. Det är en film om Buck Brannaman som åker USA runt och håller 'clinics' i hur man hanterar hästar. Imorgon ska jag träffa min gamla chef från fullblods stuteriet som jag jobbat på. Fan va jag saknar hästar i mitt liv!

Att jobba på stuteriet var tufft som tusan. Det har gått nästan 15 år sen jag satte min fot mitt ute i Franska landsbygden utan att kunna ett ord franska. Som 19, 20 åring blir man utnyttjad för att man får chans att jobba med det man älskar och tänker inte alltid på arbetstider etc. Men det gjorde mig tuff, jag vet vad arbetsmoral är och jag har fått uppleva några underbara stunder. Att kunna vakna på morgonen och titta ut genom fönstret och se gröna ängar med betande hästar och kor så långt ögat når, gå nattvakt med katten som sällskap och känna adrenalinet när du märker att det är dax för fölning. Att se denna rangliga lilla varelse komma till världen och ta sina första stapplande steg på singa långa ben...

Buck Brannaman och Monty Roberts, som jag fick se live för några år sen, får allt att se så lätt ut! Men jag tror att alla som har hållt på med hästar vet att det är inte bara att knäppa med fingrarna. Jag har dock hundra gånger mer tålamod när det gäller djur än när det gäller människor. Kanske borde jag hänga med tillbaka till gården.....

Tittar framåt

Jag gillar när jag mår så här! Så här betyder att jag har energi, är målinriktad och taggad. Känns som att jag kan klara allt! Men det är en rädsla i att känna så här för jag kände nåt liknande för nåt år sen, och när jag flyttade hem till Göteborg igen.... Då gick jag all in i mitt nya jobb/nya position och efter några månaders slit kändes allt bara skit. Frågan är hur jag ska göra nu för att klara allt det där jag vill men att tycka det är kul och ha kvar energin.

Jag har en otroligt intressant intervju i eftermiddag som är en chans för mig att använda all min tidigare erfarenhet och vara med o forma något nytt från grunden. Skulle behöva ett riktigt jäkla ordentligt pepptalk innan!

Tyst o tomt

En vecka som sambo och jäklar vilken skillnad det blir när barnen försvinner och andra halvan veckopendlar. Från 120 tempo till....knäpptyst! Får lite panik av att grabbarna bara vill sitta framför datorn hela dagarna och lilltjejen gapar o inte sitter still en sekund (läs klänger på mig!). Synd när vi var så himla aktiva förra året innan borelia o all allergi.

Det kröp i kroppen lite och jag var tvungen att ta en promenad - efter dryg 200 m var jag uttråkad och försökte mig på att springa lite. Knät höll nästan hela 3,5 km, gjorde dock ont i nerförsbacken men kan jag hålla det till det så är jag nöjd. 

Måste bara dela med mig av Ueli Stecks rekordklättring på Eiger med fantastiska 'Welcome Home, son' av Radical Face som soundtrack. Hela filmen 'Swiss Machine' visades förra hösten på Banff Filmfestival och det är helt otroligt vilken maskin han är!

 

Aim pepp

En dryg vecka kvar till det jag sett fram emot sen vi gick i mål i Lindvallen förra året....REVANSCH! Några sekunder sena i mål var mycket bittert och jag hoppas vi lärt av våra misstag. Vi hade ju en plan..vi får se till att hålla den bara. Sen har ju jag betydligt mycket mer cykelträning i benen vilket jag hoppas kommer hjälpa mig att må lite bättre. Startfältet i Hemsedal är betydligt större än det i Sälen förra året - nästan 60 damlag i år. Tror vi har som mål att hamna på övre halvan i alla fall. Förhoppningsvis lyckas vi ta lite 'roligare' kontroller med mer poäng i år så vi kanske slipper fara runt som skottspolar.

Sista träningsveckan kommer bestå av klättring idag, simning imorgon, simning + cykel måndag, cykel + klättring tisdag eller onsdag. Kan ju inte springa pga mitt taskiga höger knä men funderar på att ge mig på en liten vandring om det inte blir klättring på tisdag.

Sugen på att vara med? Titta va kul det är

Drömmar

Jag hatar när livet kommer i vägen för ens drömmar. Det ända jag har haft att se fram emot är resan till alperna i augusti o allt spännande jag skulle få göra där. Denna veckan har dock byråkrati och livet gjort att det inte blir något. Jag har precis meddelat att jag är tvungen att hoppa av. Osäker på om detta gör att jag aldrig kan söka igen eller inte men så får det bli.

Sjukskrivningen är förlängd och jag kommer antagligen få träffa en psykolog. Vill inte men tänker ändå att det kanske inte är helt fel. Jag måste inse att det finns gränser för vad jag mentalt klarar av. Just nu känner jag mig bara tom och hopplös. Hoppas några dagar på Bohusläns klippor kommer ge mig nytt hopp.

Time to say good bye

Det har varit lite tungt nu och i fredags var jag tvungen att säga hej då till en trogen liten vapendragare. Han blev 8 år, 2 månader och 2 dagar. Njurarna har bråkat sen i höstas och han blev dålig för några veckor sen, sedan dess har han inte varit den samma glada kissen jag haft i fem år. Han har levt på bonustid och har antagligen haft ont i några dagar. Det är ett jobbigt beslut att ta men man kan inte vara självisk och dra ut på lidandet. Han låg snällt på filten och ett ljus brann på bordet brevid. Han sa inte ett pip under hela tiden, kanske förstod han att han skulle slippa ha ont nåt mer. Att något så litet kan betyda så mycket för en människa. 

Vila i frid lilla gubben

Osäkerhet

Jag bestämde mig förra året för att jag skulle satsa på mig själv och sluta leta efter någon att älska. Just när jag tagit det beslutet poppade han upp...Han! I stort sett precis som jag ville ha honom. Men ingen är perfekt  det har jag märkt men just när jag tror att det skitit sig eller att han inte bryr sig så förvånar han mig. Så kanske kanske kan han fortsätta förvåna mig och jag kommer helskinnad ur den här dippen.

Sjukskriven

Med risk för att helt knäcka min efterträdare gav jag upp idag! Jag förklarade för honom och min chef i början av veckan att jag var där på ren vilja och jag inte visste var den extra energin kom ifrån. Eftersom han skulle till Stockholm onsdag och torsdag bad jag att få jobba hemifrån på en överlämning. Jag fick mer skrivet och gjort på en dag än vad jag fått på flera veckor. Men personal sviker och helt plötsligt känns det som att vi inte har nog med personal. Tänk om detta varit mitt i sommaren säger chefen. Ja men faktum är att för några veckor sen så såg allt bra ut. Jag kan inte hjälpa att folk säger upp sig, ljuger och sjukskriver sig. Att jag sen skall försöka hålla en upplärning för någon som inte ens förstår sig på olika anställningsformer samtidigt som jag skall ta tag i problem som jag frågat om hjälp om sen i vintras etc etc..... Det håller inte!  

Ett planerat besök hos sjukgymnast i morse gjorde att jag i stort sett bröt ihop och det blev inget gjort där. Istället gick jag till vårdcentralen och blev sjukskriven i en månad. Det som stör mig mest av allt är att när jag gick till kontoret med sjukskrivningen hade inte chefen ens vett att prata med mig. Han satt i telefon med kollegan i Malmö men lyfte knappt blicken från dataskärmen trots att jag väntade i 5-10 min. Svagt! Riktigt svagt! Detta har bevisat att de verkligen inte bryr sig särskilt mycket om sin personal, varken på kontoret eller på fält. Jag har köpt mig lite tid och pengar vilket jag skall göra allt jag kan för att utnyttja till max!

Vägen hit

Jag har tappat räkningen för längesen vilken dag i ordningen det är som jag har denna hemska huvudvärk! Det är fruktansvärt jobbigt att aldrig någon verkar ta det på allvar. Har varit hos läkaren flera gånger och sist fick jag åtminstone tabletter men de hjälper ju inte! Förra året gick jag igenom akupunktur 10ggr som hjälpte för stunden men inte långsiktigt.
Ät bättre! Tja - antagligen..o dricka mer vatten istället för kaffe.
Motionera! Hallå...räcker det inte att klättra 2-3 ggr i veckan, springa nån mil i veckan, cykla....
Sov tillräckligt! Däckar oftast innan elva och går upp halv sju. Det anses väl vara helt ok.
Stressa mindre! Ah...finns det en knapp man kan trycka på? Jaha nähe...inte det.. då får jag väl säga upp mig då.....

Så där är jag nu. Jag har väldigt tveksam till jobbet jag påbörjade i höstas och visste inte om det var min grej då det påminde mycket om det jag gjort innan som jag var ganska trött på. Men lönen var ok och jag var rädd för att gå på A-kassa för länge. Ganska snabbt fattade jag att det inte var min grej. Obefintliga marginaler, slutkörd personal, missnöjd personal, lågavlönad personal, okunniga arbetsledare, bristande kunskaper, dålig kommunikation m.m. Redan efter två månader letade jag efter nytt jobb lite sporadiskt men det är inte helt lätt att jonglera jobbsökande när man jobbar heltid och sitter på pyttelitet kontor. Huvudvärken kom på allvar i vintras och några gånger har jag helt enkelt inte orkat gå till jobbet. Det resulterar ju bara i att det blir ännu mer att göra när jag kommer dit. Flertalet gånger har jag varit på väg att säga upp mig och för två månaders sen gjorde jag slag i saken!
När man inte får gehör för förslag, när man framför brister i arbetsmiljö och får till svar att personalen bara utnyttjar situationen och är lata, när man känner att man aldrig kommer bli en i gänget då är det inte roligt längre. Då gav jag upp!

Strukturerad som jag är hade jag en bra plan på överlämning till min efterträdare men den gick i stöpet redan första veckan eftersom jag inte fått viktig info som påverkar upplärningstiden.  SLÄPP DET! Säger många, du ska där ifrån, får du inte den tid du behöver är det inte ditt fel. Igår tvingade jag mig upp med dundrande huvud och släpade mig iväg mot jobbet då hela dagen var packad med viktiga möten när min efterträdare skulle introduceras. Men...stackarn kom inte ....han hade lite ont i huvudet...stackars liten... Han hade fått nån barnbacill o skulle vara hemma fredag också. *Suck* Så efter att ha genomlidit gårdagen gjorde jag inte ens en tillstymmelse till ansträngning att gå till jobbet imorse. Jag håller på att släppa det....