Sitter faktiskt med tårar i ögonen och tittar på filmen 'Buck' som går på SVT 1. Det är en film om Buck Brannaman som åker USA runt och håller 'clinics' i hur man hanterar hästar. Imorgon ska jag träffa min gamla chef från fullblods stuteriet som jag jobbat på. Fan va jag saknar hästar i mitt liv!
Att jobba på stuteriet var tufft som tusan. Det har gått nästan 15 år sen jag satte min fot mitt ute i Franska landsbygden utan att kunna ett ord franska. Som 19, 20 åring blir man utnyttjad för att man får chans att jobba med det man älskar och tänker inte alltid på arbetstider etc. Men det gjorde mig tuff, jag vet vad arbetsmoral är och jag har fått uppleva några underbara stunder. Att kunna vakna på morgonen och titta ut genom fönstret och se gröna ängar med betande hästar och kor så långt ögat når, gå nattvakt med katten som sällskap och känna adrenalinet när du märker att det är dax för fölning. Att se denna rangliga lilla varelse komma till världen och ta sina första stapplande steg på singa långa ben...
Buck Brannaman och Monty Roberts, som jag fick se live för några år sen, får allt att se så lätt ut! Men jag tror att alla som har hållt på med hästar vet att det är inte bara att knäppa med fingrarna. Jag har dock hundra gånger mer tålamod när det gäller djur än när det gäller människor. Kanske borde jag hänga med tillbaka till gården.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar