Egoism..

Förra sommaren hade jag i stort sett bestämt mig.. inget mer misslyckat jävla internet dejtande. Det blev aldrig som man tänkt sig, jag uppfattades nog som stel, pryd, blyg eller klängig. Åt helvete med alla män! När mitt vikariat är slut så drar jag till alperna, fokus på mig och vad jag tycker är roligt. Men så letade jag efter någon att träna med under mina semesterdagar på ett träningsforum och....oj! Vilken hunk! Så var det inte alls tänkt. Nån slags attraktion fanns det märktes men inget hände. Sakta sakta samlade vi var o en på oss mod att pressa nästa möte till nåt annat: ett inomhus pass blev en after work öl (eller fem) blev en dag på stranden som följdes av middag and the rest is history.

Han har bagage och jag har på sätt o vis också mitt bagage. Mitt kommer dock inte i form av två andra individer som alltid sätts i första hand. Mitt bagage var år av besvikelser, taskigt självförtroende, stress och spiraler av negativt tänkande. Sen fanns det tolv små luddiga tassar med tre tillhörande svansar och nosar som visade sig bli ett stort problem.
Jag lade alperna på hyllan och tog ett jobb jag inte ville ha. Han blev dålig efter en tur i skogen och mina pälsbollar gjorde det hela värre. Men jag visade att jag var beredd att offra dem även om det var fruktansvärt jobbigt. Precis när jag gjort det börjar han veckopendla till annan ort. Vi fortsätter ses en gång i veckan, alltid med barnen. Tror vi fick en helg på hela våren själva.

Varje gång jag föreslår att vi skall göra nåt så är det -Ja men barnen... Vem lider mest jag eller han? Jag som offrar saker som är roliga för att vara med den jag tycker om eller han som alltid slits mellan två partier han tycker om? Jag skulle aldrig våga ifrågasätta någonting gällande dem för att det är bara att inse att jag alltid kommer komma i andra hand.
Det som kanske är ännu jobbigare är att han aldrig riktigt blev bra efter den där skogsturen. Eksem, utslag och kliande till förbannelse. Han är inte längre den där aktiva killen som jag hängde med förra sommaren. Jag tror jag kan räkna på två händer de antal gånger vi gjort nåt mer aktivt än gått upp i skogen med fika. Det här är grabben som sprang ultra lopp och multisportade.

Idag... kall men fin dag. Vi är i den där andra staden som nu blir mer som hemma. Vi är två som veckopendlar 'hem' på helgerna. Vi får i alla fall mer tid tillsammans än i våras. Denna helgen slapp vi köra hem och ta emot barn. En helg för oss själva! Planerad tur ut blir nu stoppad av det där jäääävla kliandet! Tanken på att ge mig iväg själv har funnits men detta skulle ju vara vår helg! Ska jag vara mer egoistisk o dra iväg och göra nåt o visa att jag inte alltid tänker dansa efter hans pipa eller tycka synd om honom som inte kan göra det han vill. Det måste vara hur jobbigt som helst o inte kunna sova ordentligt, klia sig i sömnen tills det blöder och inte ha något som lindrar. Inte kunna göra något aktivt för att svetten gör att det svider istället.

Jag känner ibland att jag borde var mer egoistisk i vårt förhållande för det är hela tiden jag som 'offrar' mig. Men vad blir resultatet av det?