Drömmar

Jag hatar när livet kommer i vägen för ens drömmar. Det ända jag har haft att se fram emot är resan till alperna i augusti o allt spännande jag skulle få göra där. Denna veckan har dock byråkrati och livet gjort att det inte blir något. Jag har precis meddelat att jag är tvungen att hoppa av. Osäker på om detta gör att jag aldrig kan söka igen eller inte men så får det bli.

Sjukskrivningen är förlängd och jag kommer antagligen få träffa en psykolog. Vill inte men tänker ändå att det kanske inte är helt fel. Jag måste inse att det finns gränser för vad jag mentalt klarar av. Just nu känner jag mig bara tom och hopplös. Hoppas några dagar på Bohusläns klippor kommer ge mig nytt hopp.

Time to say good bye

Det har varit lite tungt nu och i fredags var jag tvungen att säga hej då till en trogen liten vapendragare. Han blev 8 år, 2 månader och 2 dagar. Njurarna har bråkat sen i höstas och han blev dålig för några veckor sen, sedan dess har han inte varit den samma glada kissen jag haft i fem år. Han har levt på bonustid och har antagligen haft ont i några dagar. Det är ett jobbigt beslut att ta men man kan inte vara självisk och dra ut på lidandet. Han låg snällt på filten och ett ljus brann på bordet brevid. Han sa inte ett pip under hela tiden, kanske förstod han att han skulle slippa ha ont nåt mer. Att något så litet kan betyda så mycket för en människa. 

Vila i frid lilla gubben

Osäkerhet

Jag bestämde mig förra året för att jag skulle satsa på mig själv och sluta leta efter någon att älska. Just när jag tagit det beslutet poppade han upp...Han! I stort sett precis som jag ville ha honom. Men ingen är perfekt  det har jag märkt men just när jag tror att det skitit sig eller att han inte bryr sig så förvånar han mig. Så kanske kanske kan han fortsätta förvåna mig och jag kommer helskinnad ur den här dippen.

Sjukskriven

Med risk för att helt knäcka min efterträdare gav jag upp idag! Jag förklarade för honom och min chef i början av veckan att jag var där på ren vilja och jag inte visste var den extra energin kom ifrån. Eftersom han skulle till Stockholm onsdag och torsdag bad jag att få jobba hemifrån på en överlämning. Jag fick mer skrivet och gjort på en dag än vad jag fått på flera veckor. Men personal sviker och helt plötsligt känns det som att vi inte har nog med personal. Tänk om detta varit mitt i sommaren säger chefen. Ja men faktum är att för några veckor sen så såg allt bra ut. Jag kan inte hjälpa att folk säger upp sig, ljuger och sjukskriver sig. Att jag sen skall försöka hålla en upplärning för någon som inte ens förstår sig på olika anställningsformer samtidigt som jag skall ta tag i problem som jag frågat om hjälp om sen i vintras etc etc..... Det håller inte!  

Ett planerat besök hos sjukgymnast i morse gjorde att jag i stort sett bröt ihop och det blev inget gjort där. Istället gick jag till vårdcentralen och blev sjukskriven i en månad. Det som stör mig mest av allt är att när jag gick till kontoret med sjukskrivningen hade inte chefen ens vett att prata med mig. Han satt i telefon med kollegan i Malmö men lyfte knappt blicken från dataskärmen trots att jag väntade i 5-10 min. Svagt! Riktigt svagt! Detta har bevisat att de verkligen inte bryr sig särskilt mycket om sin personal, varken på kontoret eller på fält. Jag har köpt mig lite tid och pengar vilket jag skall göra allt jag kan för att utnyttja till max!

Vägen hit

Jag har tappat räkningen för längesen vilken dag i ordningen det är som jag har denna hemska huvudvärk! Det är fruktansvärt jobbigt att aldrig någon verkar ta det på allvar. Har varit hos läkaren flera gånger och sist fick jag åtminstone tabletter men de hjälper ju inte! Förra året gick jag igenom akupunktur 10ggr som hjälpte för stunden men inte långsiktigt.
Ät bättre! Tja - antagligen..o dricka mer vatten istället för kaffe.
Motionera! Hallå...räcker det inte att klättra 2-3 ggr i veckan, springa nån mil i veckan, cykla....
Sov tillräckligt! Däckar oftast innan elva och går upp halv sju. Det anses väl vara helt ok.
Stressa mindre! Ah...finns det en knapp man kan trycka på? Jaha nähe...inte det.. då får jag väl säga upp mig då.....

Så där är jag nu. Jag har väldigt tveksam till jobbet jag påbörjade i höstas och visste inte om det var min grej då det påminde mycket om det jag gjort innan som jag var ganska trött på. Men lönen var ok och jag var rädd för att gå på A-kassa för länge. Ganska snabbt fattade jag att det inte var min grej. Obefintliga marginaler, slutkörd personal, missnöjd personal, lågavlönad personal, okunniga arbetsledare, bristande kunskaper, dålig kommunikation m.m. Redan efter två månader letade jag efter nytt jobb lite sporadiskt men det är inte helt lätt att jonglera jobbsökande när man jobbar heltid och sitter på pyttelitet kontor. Huvudvärken kom på allvar i vintras och några gånger har jag helt enkelt inte orkat gå till jobbet. Det resulterar ju bara i att det blir ännu mer att göra när jag kommer dit. Flertalet gånger har jag varit på väg att säga upp mig och för två månaders sen gjorde jag slag i saken!
När man inte får gehör för förslag, när man framför brister i arbetsmiljö och får till svar att personalen bara utnyttjar situationen och är lata, när man känner att man aldrig kommer bli en i gänget då är det inte roligt längre. Då gav jag upp!

Strukturerad som jag är hade jag en bra plan på överlämning till min efterträdare men den gick i stöpet redan första veckan eftersom jag inte fått viktig info som påverkar upplärningstiden.  SLÄPP DET! Säger många, du ska där ifrån, får du inte den tid du behöver är det inte ditt fel. Igår tvingade jag mig upp med dundrande huvud och släpade mig iväg mot jobbet då hela dagen var packad med viktiga möten när min efterträdare skulle introduceras. Men...stackarn kom inte ....han hade lite ont i huvudet...stackars liten... Han hade fått nån barnbacill o skulle vara hemma fredag också. *Suck* Så efter att ha genomlidit gårdagen gjorde jag inte ens en tillstymmelse till ansträngning att gå till jobbet imorse. Jag håller på att släppa det....